”Konsten att leva på luft”, ”Livgivande natt, ”Att gråta fädernas tårar”, ”Den fördömda kulturen” – så lyder några av titlarna i den sammanställning av essäer och artiklar tillkomna mellan åren 1989 och 2004 som Horace Engdahl ger ut i Ärret efter drömmen. Han skriver om Byron och Wagner, Diderot, Madame de Staël och Schuberts Winterreise, om Almqvist, Atterbom och Runeberg, om Ulf Linde, Stig Larsson, Ola Billgrens måleri och om vittneslitteraturen. Och i förordet gör han en positionsbestämning:

"Ändå ter sig dessa texter, när jag läser dem idag, ganska olika de minnesbilder jag hade av dem. Det som förändrats är emellertid inte ordalydelsen utan den tänkta läsare vars mottaglighet avgör vad som är meningsfullt att säga. Under de femton åren förvandlades livsrummet för essäistik och seriös kritik på ett kännbart sätt. 1989 varade ännu kulturtidskriftens renässans. 2004 avtecknade sig redan bloggosfärens förestående triumf. Den intellektuella publiken är skingrad: kanske inte försvagad men svårare att urskilja. Jag skall inte förneka att det bereder mig ett särskilt nöje att just i denna situation återutge texter som dessa.”