Robert är med om en svår bilolycka. Han kör ut från en väg utan att se sig för och en våldsam kollision blir följden. Robert och hans familj förs till sjukhus. Samtliga överlever men Robert själv återfår inte medvetandet och ligger i koma, oförmögen att meddela sig med omvärlden. Vi får följa Roberts tankar i det tillståndet när han mediterar över själva olyckan och hans egen skuld i den, hans krampaktiga försök att få sin förlamade kropp att meddela sig med omvärlden och hans desperation när han inte lyckas. Hans svåra självförebråelser för den olycka han förorsakat såväl sin egen familj som personerna i den andra bilen gör också att han är osäker på hur gärna han verkligen vill fortsätta att leva. Efter ett tag i sjukhussängen upptäcker han dock hur hans jag, hans själ, kan lämna hans fysiska kropp och vi får följa med honom genom sjukhuset in på andra sjukhussalar och också lyssna på läkarnas konversationer om honom och hans tillstånd. Han gör också ett besök på olycksplatsen och ser sin söndertrasade bil. Hans familj som har vakat vid sjukhussängen så snart det lät sig göras efter olyckan ställs snart inför omänskliga val när läkarna till slut säger att det inte finns något mer att göra för honom och att de snart måste avbryta den livsuppehållande behandlingen. Maskinerna slås av och allt borde ju vara slut här, men historien tar en överraskande vändning och slutar på ett sätt som utmanar intellektet och ställer läsaren inför djupgående existentiella frågor.