En kväll i januari 2017 ringer rektorn för Bessemerskolan upp nätverket Frivillig i Sandviken. Hon är orolig för de afghanska eleverna på skolan. Kommunens asylboenden ska stängas och de som fyllt 18 år måste flytta. Eleverna fruktar med all rätt att ryckas upp från skola och familjehem för asylboende på annan ort. I skolan har de sin enda trygghet. Glädjen över att gå i skolan har ersatts av oro och en allt sämre förmåga till koncentration på studier. En våg av avslag har också börjat komma. En av pojkarna svimmar på en lektion och är till synes livlös när ambulansen kommer.

En krisgrupp bildas. Den består av nio kvinnor i mogen ålder och representerar Amnesty, Svenska Kyrkan, Röda Korset och Friluftsfrämjandet.

Vi i krisgruppen ser det som nödvändigt att låta de ensamkommande stanna och fortsätta sin skolgång i Sandviken.

Så här formulerar vi våra mål för arbetet:

• att ordna med boende så de kan bo kvar och fortsätta sina studier
• att följa dem i asylprocessen och se till att de får juridisk hjälp med ansökan om verkställighetshinder
• att stötta dem för att i möjligaste mån motverka depressioner, självmordsförsök och planlös flykt
• att hjälpa dem med meningsfulla fritidsaktiviteter som distraherar oroliga tankar

Hur gick vi till väga? Svaren får ni i boken.